Lise Meitner, känd för sitt arbete inom kärnfysik, föddes år 1878 i Österrike och avled 1968 i Cambridge, England.  Under sin livstid fick hon bland annat mottaga titeln ”Woman of the year” av the National Women’s Press Club 1946, Max Planck-medaljen av Tyska fysikersamfundet 1949 och Enrico Fermi-priset som hon belönades med 1966. 

 

meitner

3610066_orig

Lise Meitners studier började vid fjorton års ålder i syfte att utbilda sig till fransklärarinna för att säkert kunna försörja sig. Karriären som lärarinna blev dock inte långlivad då hon beslutade sig för att påbörja privata gymnasiestudier för att komma in på Wiens universitet, trots att detta var väldigt svårt och ovanligt för en kvinna på den tiden. Gymnasiestudierna som normalt sett skulle ta åtta år gjorde hon klart på två år, och efter sin examen 1901 påbörjade hon sina studier i fysik på Wiens universitet som en av de första kvinnliga studenterna. Under tiden på universitetet inspirerades hon mycket av Ludwig Boltzmanns föreläsningar, och kom att disputera i fysik 1905 med en avhandling om värmeledning. Efter sin disputation reste hon till Berlin 1907 för att ta del av Max Plancks föreläsningar. Dock fick hon söka tillstånd för att ta del av föreläsningarna i och med att det normalt sett inte var tillåtet för kvinnor att delta i undervisningen, såvida inte föreläsaren tillät det.

Meitner eftersträvade mer erfarenhet av experimentellt arbete och frågade därför Heinrich Rubens, som var professor i experimentell fysik i Berlin, om hon kunde få en forskarplats. Via honom fick hon kontakt med Otto Hahn som hon började arbeta tillsammans med efter att de fått tillstånd av kemiprofessorn Emil Fischer. Fischer var emellertid emot att kvinnor skulle få arbeta på institutionen, bortsett från städerskor, och svarade därför först med ”på inga villkor får en kvinnlig forskare börja här”. Till slut gav han dock med sig och Hahn och Meitner fick arbeta på kemiinstitutionen, så länge Meitner lovade att enbart uppehålla sig i källaren, vilket hon var tvungen att acceptera. I och med att det inte fanns någon toalett där nere fick hon istället gå till en restaurang längre ner på gatan.

År 1912 flyttade Meitner och Hahn till det nyinrättade och fristående Kaiser Wilhelm Institutet (KWI) vilket gav dem strörre frihet. Dock fick Meitner arbeta där oavlönad som gästforskare i ett helt år innan hon fick en fast anställning. Under åren på denna institution gjorde Meitner och Hahn en rad upptäckter, bland annat av den långlivade isotopen av proaktinium och Augereffekten. År 1926 blev Meitner anställd som professor vid Berlins universitet och därmed Tysklands första kvinnliga professor. Hahn och Meitner fortsatte då med sin forskning på universitetet och efter det att neutronen upptäckts 1932 av James Chadwick, trodde man sig kunna skapa tyngre ämnen än uran 92 (vilket var det tyngsta ämnet man kände till då). Meitner och Hahn gav sig då (med hjälp av den tyske kemisten Fritz Strassmann) in i en kapplöpning med Ernest Rutherford, Irene Joliot-Curie och Enrico Fermi på detta spännande område.

Efter att Hitler tog makten blev det svårare för Meitner att arbeta i och med att hon var född judinna och efter det at Nazityskland hade inkorporerat hennes hemland Österrike våren 1938 blev hon till slut tvungen att fly. Den 1:a augusti anlände hon till Kungälv i Sverige där hon återsåg sin väninna och tidigare fysikerkollega svenskan Eva von Bahr-Bergius. Meitner och Hahn höll kontakten genom brevväxling. I ett av breven frågar han henne om hjälp med att hitta en fysikalisk förklaring på de resultat som han fick då han bestrålade uran med neutroner. I Lises svar lade hon fram en förklaring som baserade sig på vätskedropsmodellen av atomer som bland annat Niels Bohr låg bakom. Meitners förklaring beskrev också att den frigjorda energin i reaktionen gick att beräkna med E=mc^2. Denna förklaring jobbade Meitner fram i samarbete med sin brorson Otto Frisch, som sedan bekräftade den 1939. Dock var det Otto Hahn ensam som fick 1944 års Nobelpris i kemi för upptäckten av kärnklyvning, fission.

Lise Meitner stannade i Sverige efter kriget och arbetade på KTH och Stockholms universitet (som då hette Stockholms Högskola) och hon var delaktig i byggandet av kärnreaktorn R1, belagd under KTH. (Själva reaktorn är idag borttagen, men reaktorhallen och kontrollrummen finns fortfarande kvar och används av KTH i olika syften.) Hon flyttade senare till Cambridge där hennes systerson var verksam och fortsatte att föreläsa, resa och gå på konserter fram till sin död. Det var först under sina senare år som hon blev belönad för sina insatser.