Lise Meitner, känd för sitt arbete inom kärnfysik, föddes år 1878 i Österrike och avled 1968 i Cambridge, England.  Under sin livstid fick hon bland annat mottaga titeln ”Woman of the year” av the National Women’s Press Club 1946, Max Planck-medaljen av Tyska fysikersamfundet 1949 och Enrico Fermi-priset som hon belönades med 1966. 

 

meitner

3610066_orig

Lise Meitners studier började vid fjorton års ålder i syfte att utbilda sig till fransklärarinna för att kunna försörja familjen efter sin fars död. Karriären som lärarinna blev dock inte långlivad då Lise beslutade sig för att påbörja privata gymnasiestudier för att komma in på Wiens universitet, trots att detta var väldigt svårt och ovanligt för en kvinna på den tiden. Gymnasiestudierna som normalt sett skulle ta åtta år gjorde Lise klart på två år, och efter sin examen 1901 påbörjade hon sina studier i fysik på Wiens universitet som en av de första kvinnliga studenterna. Under tiden på universitetet inspirerades hon mycket av Ludwig Boltzmanns föreläsningar, och efter sin disputation 1907 reste hon till Berlin för att ta del av Max Plancks föreläsningar. Dock fick hon söka tillstånd för att ta
del av föreläsningarna i och med att det normalt sett inte var tillåtet för kvinnor att ta del i undervisningen, såvida inte föreläsaren hade empati för kvinnan.

Lise eftersträvade även mer gedigen experimentell erfarenhet och frågade därför Heinrich Ruben som var professor i experimentell fysik om hon kunde få en forskarplats. Genom honom fick hon kontakt med Otto Hahn som hon började arbeta med efter att de fått tillstånd av professor Emil Fisher som ägde institutionen. Fisher var generellt strikt emot att kvinnor skulle få arbeta på institutionen, bortsett från städerskor, och svarade därför först med ”på inga villkor får en kvinnlig forskare börja här”. Till slut gick Fischer med på att ge dem plats att arbeta, så länge Lise enbart skulle hålla sig till källaren på institutionen. I och med att det inte fanns någon toalett där fick hon springa till en restaurang längre ner på gatan för att uträtta sina behov.

År 1912 flyttade de till Kaiser Wilhelm Institutet (KWI) som inte ägdes av staten vilket gav dem mer frihet. Dock fick Lise Meitner arbeta oavlönat som gäst i ett helt år innan hon fick en permanent plats på institutionen. Under åren på institutioner gjorde de en rad upptäckter, bland annat av den långlivade isotopen av proaktinium och Augereffekten. År 1926 anställdes Lise Meitner vid Berlins universitet och blev därmed Tyskland första kvinnliga professor. Otto och Lise fortsatte då med sin forskning på universitetet och under 1930-talet upptäcktes neutronen av Ernest Rutherford vilket gav dem möjligheten att skapa tyngre ämnen än uran 92, vilket var det tyngsta ämnet man kände till då. Den här upptäckten ledde till en kapplöpning mellan Ernest Rutherford, Irene Joliot-Curie, Enrico Fermi och Meitner-Hahn-duon.

Efter att Hitler tog makten blev det svårare för Lise att fortsätta praktisera i och med att hon var judinna och 1 juli 1938 blev hon tvungen att flytta för sin egen säkerhets skull. Den 1:a augusti anlände hon till Kungälv i Sverige där hon mötte sin väninna Eva von Bahr. Lise och Otto Hahn höll kontakten genom brevväxling. I ett av breven frågar Otto henne om hjälp med att analysera resultatet som han fick då han bestrålade uran med neutroner. I Lises svar till Otto lade hon fram en hypotes om att neutronerna gör att urankärnorna blir instabila och delar sig till två mindre delar, nämligen barium och krypton. Hennes hypotes beskrev också att den frigjorda energin i reaktionen går att beräkna med E=mc^2. Hypotesen, som hon var först i världen med att formulera, bekräftades av Otto Frisch (Lise Meitners brorson) 1939. För Lise Meitners hypotes om kärnklyvning fick Otto Hahn Nobelpriset i kemi 1944.

Lise Meitner stannade i Sverige och arbetade på KTH och Stockholms universitet, och hon var delaktig i byggandet av reaktorn R1. Hon flyttade senare till Cambridge där hennes systerson var verksam som teoretisk fysiker och fortsatte att föreläsa, resa och gå på konserter fram till sin död. Det var först under sina senare år som hon blev belönad för sina insatser.